1974 eller -75 stack jag ner dammsugarslangen på den snart 10-åriga Voltadammsugaren i skurhinken. Mitt antagande var att den kunde suga vatten. Det blev en blöt fläck på golvet som sakta växte till en sjö. Samtidigt ändrade ljudet från dammsugaren sakta karaktär på ett oroväckande sätt. Jag stängde av på den blekröda knappen men pappa hade redan hört och upptäckte så klart vad som pågick.

Pappa monterade isär dammsugaren och la delarna i solen för att torka. På eftermiddagen satte vi  ihop den igen och städade vidare till någon gång på tidigt 80-tal. Då började det tjuta från dammsugaren igen. Diagnosen var troligt lagerfel så vi monterade isär den en gång till för att byta lager på motoraxeln. Den fortsatte sedan som städhjälp fram till 2004 då den till slut hamnade på soptippen. I över 30 år hade den fungerat med några reparationer under tiden och pappa hade varit en taskig konsument.

Det är inte givet att det gjordes bättre dammsugare förr i tiden men jag tror att vi generellt tog bättre hand om dem och var bättre på att laga dem när de gick sönder. Går något sönder idag köper vi utan större reflektion nytt och det gamla hamnar på soptippen. Ibland gör vi det bara för att dammsugaren har fel färg.

Ur ett hållbarhetsperspektiv är det ohållbart att vi i längden slänger saker som fortfarande fungerar  eller med liten insats kan lagas. Samtidigt bygger hela vår ekonomi på att vi ska handla så mycket som möjligt för att människor annars blir av med sina jobb – ett inte helt lätt val i det system vi lever i.

Att det är kul att laga saker som gått sönder är en annan historia.

Vad lagade du senast eller slängde du det på tippen?